Från Homo Habilis till Homo Sapiens

Hudens evolutionära resa – en överblick
Att stå i duschen en tidig morgon, låta vattnet rinna ned över huden och känna svalkan eller värmen mot kroppen – det kan verka som en trivial upplevelse. Men när man skrapar lite på ytan och tittar på hur våra förfäder för miljoner år sedan hanterade vatten, värme, kyla och parasiter, inser man att denna enkla stund faktiskt vittnar om en lång historia av biologisk anpassning. Det vi kallar människans evolutionära hudresa är inte bara en torr berättelse om genmutationer, utan en djupt fängslande saga om hur våra förfäder gradvis lämnade skogens skydd, gick ut på vidsträckta savanner, förlorade sin täta kroppsbehåring och förvärvade en unik förmåga att svettas i solen. I detta kapitel – en förlängning och fördjupning av diskussionen om vad huden är för slags organ – ska vi följa tidslinjen från enkla tidiga homininer till vår egen art Homo sapiens och se hur hudens utseende, struktur och funktioner gång på gång förändrats för att passa nya miljöer och livsstilar.

Från päls till naken hud
Det är i dag välkänt att människans närmaste släktingar, schimpanser och bonoboer, är tätt hårbeklädda. Våra förfäder längre bak i tiden var med stor sannolikhet också rejält pälsade. Men någonstans längs utvecklingslinjen mot modern människa gick vi ifrån denna starka behåring och blev nästan helt ”nakna apor”, bortsett från vissa områden (huvudhår, ögonbryn, ögonfransar och i viss mån könshår). Varför och hur skedde detta? Och vad fick det för konsekvenser för vår överlevnad och våra sociala liv? Dessa frågor, som historiskt sett har debatterats flitigt inom antropologin och evolutionsbiologin, har på senare tid fått mer precisa svar tack vare genetisk forskning och nyare fossilfynd. Vi människor är i ett evolutionärt perspektiv unika i att både vara utpräglat hårlösa och samtidigt kunna hålla hög uthållighet i hett klimat. Och när man förstår att huden, redan för flera miljoner år sedan, blev vårt huvudsakliga ”temperaturreglage”, framträder en anmärkningsvärd historia om hur hela vår fysik, inklusive hjärnans utveckling, samverkade med denna nya hud.

Homo habilis och savannens utmaningar
Denna berättelse börjar troligen långt före den tid vi kallar för Homo habilis. Redan bland Australopithecus, för omkring tre till fyra miljoner år sedan, ser man antydningar om att de tidiga homininerna började gå mer upprätt och lämna skogens trygga grönska för att utforska öppnare terränger. Men det är med Homo habilis, för ungefär två miljoner år sedan, som vi på allvar kan tala om en art som var nära lierad med den livsstil – tillverkning av redskap, köttätande och längre vandringar – som senare skulle göra människosläktet till en av de mest spridda primaterna i världen. Homo habilis hade nog ännu inte förlorat särskilt mycket av sin päls, men man tror att en process redan var i gång. Delar av Afrika förändrades i klimatet; savanner expanderade, och varma dagar på den öppna slätten satte en ny press på organismens förmåga att svalka sig.

Homo erectus och uthållighetsjakten

Denna press skulle bli ännu tydligare med Homo erectus, som uppträder i fossilregistret från ungefär 1,9 miljoner år sedan. Homo erectus var längre, hade längre ben, rörde sig mer effektivt över långa distanser och utmärkte sig i vissa regioner för det som kallas långdistanslöpning. Bland antropologer finns en teori om att Homo erectus bedrev ihärdighetsjakt: de kunde driva ett bytesdjur framför sig i stekande sol tills djuret fick värmeslag, eftersom många fyrbenta djur saknar människans avancerade svettapparat och i stället förlitar sig mer på flämtning för att kyla ned sig. Vid en viss punkt, i denna jakt på varma savanner, måste den intensiva svettningen ha gett en stor fördel för de individer som hade mindre kroppshår, eftersom svetten avdunstar mer effektivt från bar hud än från päls. Så kan man tänka sig att naturens selektion gradvis gynnade gener som ledde till mindre och tunnare kroppsbehåring, och därmed mer effektiv värmereglering.

Drivkrafter bakom hårlösheten
Vid sidan av detta finns flera andra möjliga faktorer som drev förlust av kroppsbehåring. En del menar att det blev svårare för parasiter som löss, loppor eller fästingar att frodas på bar hud. Andra argumenterar för en sexuell selektion – att naknare hud kunde signalera hälsa, eller att naken hud hjälpte till i sociala sammanhang där ansiktsuttryck och rodnad blev synliga på ett annat sätt. Oavsett den primära drivkraften står det klart att vi under Homo erectus-tiden betraktade en varelse som var långt mer ”naken” än någon tidigare apmänniska och som också spred sig över stora delar av Gamla världen: Asien, Europa och Mellanöstern. Det är i denna spridning vi börjar se embryot till de variationer i hudfärg och anpassning till klimat som långt senare skulle kristalliseras hos våra moderna populationer.

Värmereglering och uthållighet
Men innan vi går längre framåt i tiden bör vi stanna upp och fundera över varför just huden är så central för människans framgångsrika anpassning. Att Homo habilis och Homo erectus var smarta nog att göra stenredskap och organisera jakt är förstås viktigt. Men att kunna springa långt i värmen utan att kollapsa var ovärderligt. Andra rovdjur, som lejon, kan visserligen springa fort men brukar bli överhettade efter relativt korta sträckor. Människan däremot har en uthållighet som är unik bland primater, och mycket av detta ligger i att vi svettas i stället för att enbart flämta. Och för att svett ska vara effektivt, måste den kunna avdunsta från huden; en päls eller tjock behåring gör avdunstningen avsevärt svårare. Under årtusenden av små genetiska steg kan man därför tänka sig hur de individer som var bäst på att avleda värme fick fler avkommor, tills denna egenskap blev alltmer uttalad.

Pigmentering som evolutionärt skydd
Parallellt med hårlösheten fanns ytterligare en kritisk faktor för människans hud: pigmentering. När en art förlorar päls men lever i regioner med stark sol, exponeras huden för massiv UV-strålning. Detta kan skada cellernas DNA och ge cancer, men ännu allvarligare är att UV-strålning bryter ned folat i blodet, vilket är centralt för fosterutveckling och fertilitet. Därför, menar forskare, utvecklades mörk pigmentering som ett biologiskt svar på detta hot: melanin absorberar UV-strålningen och skyddar på så sätt mot både DNA-skador och folatbrist. Det är därför man förklarar att redan på Homo erectus’ tid kan vi ha sett individer med relativt mörk hudton. Den exakta tidpunkten är svår att datera, men genetiska analyser som jämför modern människas gener antyder att mörk hud är en ursprunglig egenskap hos människor, medan ljusare hudton uppstått mycket senare, först när människor utvandrade till områden med svagare sol.

Här kan man alltså ana att evolutionen har en paradox att hantera: för att skydda sig mot UV måste man ha mycket melanin, men för att kunna bilda tillräckligt av det livsviktiga D-vitaminet behöver man släppa in en viss mängd UVB-strålar i huden. Balansen mellan UV-skydd och D-vitaminproduktion gör att man i solfattiga områden, som Nordeuropa, kan tjäna på ljusare hud, medan man runt ekvatorn gynnas av mörkare hud. Men på Homo erectus tid fanns ännu inte en sådan massiv spridning av människor till norr, vilket innebär att en stark, mörk pigmentering kunde dominera. Denna hud var i huvudsak anpassad till livet i ett solrikt, varmt klimat. Först när efterföljande arter som Homo heidelbergensis och senare neandertalare gav sig i kast med Europas och Asiens kyligare breddgrader, började vi se vissa förändringar i pigmentering och anatomi.

Neandertalare och hudvariationer
Neandertalarna är en särskilt intressant episod i vår historia. De uppstod från föregångare till Homo sapiens i Europa, under perioder då klimatet ofta var kallt och ostadigt. Hur såg deras hud ut? De var ju också i hög grad nakna, i den mening att de saknade en slät, sammanhängande päls. Men om man ska tro vissa genetiska studier, kan de mycket väl ha haft varierande hudfärg, en del kanske ljusare, andra mörkare, och eventuellt rött hår var inte ovanligt. När vår egen art, Homo sapiens, kom från Afrika för kanske 70–100 000 år sedan och stötte på neandertalarna i Europa och Mellanöstern, krockade två nära besläktade arter med olika anpassningar till sol och kyla. De genetiska spåren i dagens befolkningar pekar på att vissa gener från neandertalare, sannolikt kopplade till hud och hår, överfördes i begränsad utsträckning till Homo sapiens genom korsningar. Kanske var det då vissa mutationer för ljusare pigment eller tjockare hudbarriär som spreds. Det är bara under de senaste decennierna genom fossil-DNA-teknik man kunnat upptäcka sådana detaljer.

Homo sapiens anpassar sig till nya breddgrader
Vad som återstår är att förstå hur vår art, Homo sapiens, själv fortsatte utveckla sin hud i olika miljöer efter att ha lämnat Afrika. De äldsta populationerna av Homo sapiens levde enligt fossilen i Afrika runt 300 000 år sedan. De var med all sannolikhet mörkhyade i linje med det intensiva solljuset. Men när människor väl spred sig över världen, hände spännande saker. I solfattiga men kallare trakter norrut började nya anpassningar leda till en gradvis blekning av huden. Detta berodde på att man var beroende av att fånga upp mer UVB för att bilda D-vitamin. Jordbrukets intåg, för kanske 10 000 år sedan, påverkade också hudtonen. Vissa menar att när vi åt mer spannmål och kanske färre D-vitaminrika födoämnen än jägar-samlare, ökade selektionstrycket för ljusare hudton i dessa områden. Dock var hudfärg inte den enda förändringen, utan även hudens fettlager och mikrocirkulation kunde anpassa sig till kyla, och immunsystemet justerades efter de patogener som fanns i olika regioner.

I den långa vägen från Homo habilis till Homo sapiens bär vi idag på ett lapptäcke av genetiska varianter som styr melaninnivåer, svettkörtlarnas täthet, talgkörtlarnas beteende och mycket annat. Forskare försöker i dag föra in alla dessa perspektiv när de undersöker varför vissa folkslag har särskilda hudproblem. Exempelvis kan en del befolkningar ha extra många svettkörtlar i handflatorna och fotsulorna, eller ett annat mönster av talgproduktion. En sådan variation kan bero på ärvda anpassningar från den tid då vi levde på olika breddgrader i tusentals år.

Kompensationer för den nakna huden
Man ska inte heller glömma bort att människan, när hon blev hårlös, måste kompensera för vissa förlorade skydd. Päls kan visserligen hindra svettavdunstning, men den ger också ett skydd mot rivsår, insektsbett och hårda underlag. Vår hud har därför blivit tjockare i vissa områden (som fotsulorna) där trycket är stort. Det är inte ovanligt att se evolutionsforskare tala om hudens förtjockning i handflator och fotsulor som en rest av vårt trampande och gående på underlag som kanske var vasst av torrt gräs och stenar. På samma sätt har ansiktet kvar en viss hårväxt i form av ögonbryn och ögonfransar, som faktiskt fyller funktioner för att hålla svett, damm och vatten borta från ögonen. Även hår på huvudet, som ofta växer långt, har rent biologiskt varit ett sätt att skydda hjässan mot stark sol och behålla lite isolering. Evolutionen är alltså aldrig svartvit: vi är inte hårlösa överallt, men i huvuddelen av kroppen är vi avsevärt mer nakna än våra närmaste släktingar.

Hudens sociala signaler
Det finns en särskild aspekt av hudens evolution som många overser, nämligen dess sociala roll. Nakna hudytor kan signalera rodnad, blekhet eller gåshud mycket tydligare än hos en pälsbeklädd art. Känslor som genans eller ilska går att avläsa genom ansiktsfärg, medan en pälsig hud hade maskerat dem. När våra förfäder lämnade djungeln och blev mer grupplevande i öppna slätter, kan det ha underlättat samarbete och empati om man lätt kunde läsa av varandras reaktioner. Vissa forskare menar därför att hudens emotionella transparens var en bidragande orsak till vår utökade socialitet. Det är förstås en hypotes svår att belägga helt, men intressant att betrakta: att känsloyttringar som rodnad ingår i en evolutionär kontext av att vi är nakna och vill visa om vi är pålitliga eller skamsna.

Paleogenetikens pusselbitar
Ett annat fält som vuxit fram är paleogenetik. Man försöker genom att studera mutationer i vissa gener bestämma när vi förlorade vår päls. Jämförelser mellan människans och schimpansens gener för hårväxt, och tidsbestämd evolutionär divergens, pekar på att vi kan ha blivit praktiskt taget hårlösa redan för 1–2 miljoner år sedan. En metod bygger på att man tittar på de gener som är kopplade till hudpigmentering och hår, exempelvis MC1R, SLC24A5, SLC45A2, KITLG och EDAR. Forskare diskuterar också en gen för hudbakterier som lever i hårsäckar, men mycket återstår att klargöra. Likväl finns en allmän konsensus om att denna process startade i Afrika, i samband med ökade krav på uthållig löpning och varmare, torrare klimat.

När man blickar fram mot den mer moderna tidsskalan, för ungefär 50 000–100 000 år sedan, tycks vår art, Homo sapiens, ha blivit mycket rörlig över kontinenterna. Populationer som stannade i solstarka klimat behöll i regel rikligare melanin och därmed mörk hud. Populationer som drog långt norrut, likt de i Europa, anpassade sig snabbt genetiskt. Under intensiva perioder av anpassning kunde hudton blekna tydligt, särskilt när jordbruket slog igenom och kosten gav ännu mindre D-vitamin. Eftersom evolution bara behöver några tusen generationer för att åstadkomma stora förändringar, är det rimligt att hudens genetiska variation i dag speglar en mosaik av dessa historiska rörelser. Vi är alla Homo sapiens, men våra hudtyper bär spår av var förfäderna tillbringat mest tid och under vilka förhållanden.

En aspekt vi i dag ser mycket av är just hur detta evolutionsarv möter en ny global värld. Människor med mörk hy, anpassad för tropikerna, flyttar kanske till Skandinavien där solen är svag stora delar av året. Där riskerar man D-vitaminbrist om man inte får i sig tillräckligt via kost eller tillskott. Omvänt, ljushyade individer kan flytta till solrika områden och bränner sig lättare, med risk för hudcancer. Det är helt enkelt en ”mismatch” mellan ens nedärvda drag och den nya livsmiljön. Detta fenomen är fundamentalt för evolutionär medicin: att vår kropp – inklusive vår hud – utvecklats för vissa förhållanden men nu lever i en drastiskt annorlunda kontext.

För att ytterligare nyansera det evolutionära scenariot kan man titta på hur hudens mikrobiom (hudfloran) kan ha spelat in. Våra förfäder levde mycket närmare naturen, ofta täckta av jorddamm, djurrester och omväxlande klimat. De fick tidigt en robust bakteriell kolonisering som kan ha hjälpt huden att bemöta patogener. När pälsen försvann behövde kroppen förlita sig ännu mer på immunförsvar och gynnsamma bakterier, eftersom en bar hud också är mer direkt utsatt för insekter, sol och repor. I stället för yttre skydd via päls kan man säga att människan fick ett förstärkt lager av immunologiska strategier. Vi föreställer oss gärna att hår skyddar mot insektsbett, men en svettande och luktutsöndrande hårig kropp riskerar å andra sidan en ännu kraftigare dragning av parasiter. Huden är stadd i ett subtilt samspel mellan mikroorganismer och immunförsvar, en balansakt som utvecklats över många tusen generationer. För varje steg bort från pälsen kan man anta att andra försvar – som sebumutsöndring och antimikrobiella peptider – intensifierades.

Ett stycke av denna anpassning handlar också om håret som fanns kvar: huvudhåret. Varför behöll människan just huvudhår, men inte en hel kroppspäls? Det finns flera hypoteser. En är att huvudhåret skyddar hjärnan mot överhettning i viss mån och mot direkt UV-strålning. Eftersom hjärnan är vårt mest kritiska organ – en relativt känslig vävnad – skulle det ge en överlevnadsfördel att ha hår kvar på huvudet. Könshåret och armhålebehåring kan i sin tur ha roller i sexuell kommunikation via doftferomoner, eller mekanisk friktion. Att just dessa områden behöll hår pekar på att evolution sällan raderar en egenskap helt utan att lämna spår. Människans hud är på så vis en märklig blandning av barhet och hårighet, anpassad både för social signalering och för att klara fysisk överlevnad.

Evolutionärt arv möter modern livsstil
Om vi hoppar från denna paleolitiska scen fram till i dag, kan vi reflektera över hur mycket våra hudrelaterade bekymmer kan bottna i att vi dragit ut ur den ekologiska nisch vi en gång formades för. En stor del av mänskligheten lever nu i städer, med centralvärme, luftkonditionering, stor andel processad mat, mindre exponering för naturbakterier och periodvis extrem solexponering (t.ex. semesterresor till tropikerna). Vår hud upplever stress på andra sätt än våra förfäder. Eksem, akne, rosacea, allergier och psoriasis är exempel på hudåkommor som kan triggas av vårt nya sätt att leva. Vissa forskare hävdar att om vi förstår vår huds evolution kan vi bättre se hur en mildare, mer naturlig vård skulle gynna oss, kanske via minskad överdriven hygien, probiotiska hudkrämer och att mer varsamt förhålla sig till solen.

Hudens kulturella uttryck
Man kan också se på hudens evolution ur en kulturell synvinkel. I alla tider har människor, även långt tillbaka under de tidigaste Homo sapiens-samhällena, arbetat med kroppsmålning, dekorationer, ärrbildning och tatueringar för att anpassa eller markera sin hud. Detta är unikt för en hårlös varelse att på så sätt försköna eller märka ut sin hud. I ett evolutionsperspektiv kan detta tolkas som en förlängning av vår nakna huds sociala funktioner: om huden är väl synlig, blir den en arena för att signalera gruppidentitet, status och estetiska uttryck. Långt innan modern tid prydde man sig kanske med lera eller djurfett och pigment som skydd mot solen, men också som tecken på tillhörighet. Intressant nog kan vårdagens hudvårdsindustri, med tusentals serum, krämer och sminkprodukter, spåras tillbaka till samma mänskliga drift att utnyttja vår nakna hud som en projektionsyta för identitet och skönhet.

Återigen, när man binder ihop denna långa resa, från Homo habilis via Homo erectus, neandertalare och slutligen Homo sapiens, framstår ett tema: hudens anpassning till nya miljöer och klimat är inte bara en slumpmässig sidogren i evolutionen, utan en central nyckel till hela människans historia. Hudens ökade svettkörtlar, minskade päls, intensifierade pigmentering och senare spridning till nya breddgrader har alla drivits av selektiva fördelar. Och i varje steg av resan har vår art blivit lite mer ”mänsklig” i den mening att vi blivit sociala, långdistanslöpande, anpassningsbara varelser, med en hud som signalerar känslor men också bär vittnesmål om vår hälsa.

Man kan ställa sig frågan: har denna evolution upphört? Givet hur snabbt dagens samhälle förändras kanske nya selektionstryck uppstår, men i stor utsträckning dämpas de av medicinska möjligheter. En individ i norra Europa som lätt får D-vitaminbrist kan i dag ta kosttillskott eller åka på solsemester. En ljushyad person i soliga länder kan nyttja solskyddskräm. Det betyder att den hårda, naturliga selektionen på hudfärger och hudtyper inte längre är lika kraftfull. I stället blir en mångfald av hudtyper globalt blandade i städerna, och det är kulturella värderingar som driver hur vi uppfattar hud mer än ren överlevnad. Kanske är det en ny era: vi har kvar våra gamla gener, men lever i en tekniskt avancerad och ofta globaliserad värld som på gott och ont modererar selektionens kraft.

Under många år har det också funnits myter kring att tidiga människor var ”pälslösa” för att leva ett marint liv, eller att sexualitet var den huvudsakliga drivkraften för hårlöshet. Men merparten av forskningen framhåller behovet av effektiv kylning som en stark förklaring. Samtidigt är det inte omöjligt att flera faktorer samspelade. Evolution kan ofta ske genom en kombination av starkt selektionstryck (till exempel mot överhettning) och kompletterande faktorer som sexuell selektion (utseende, doft, social kommunikation). Att säga att bar hud enbart berodde på uthållighetsjakt vore att förenkla, men det råder ändå ganska stor enighet om att det var en mycket central faktor i vårt förflutna på savannen.

Efter denna långa redogörelse, fylld av paleontologi, genetik och idén om ”den nakna apan”, kan vi avsluta kapitel 2 med en tankeställare: varenda liten svettpärla, varenda solbränna, varenda rynka av oro i pannan är ett eko från en tidsålder då vi var tvungna att anpassa oss minutiöst till savannens hårda förhållanden. Hudens evolution förklarar varför vi är så bra på att svettas, varför våra barn föds med ganska mjuk och tunn kroppshår samt varför hudfärgen varierar så mycket i vår art. Det knyter an till hur vår sociokulturella utveckling fått oss att klä oss i tyger och senare i moderna textilier, vilket i sin tur ”befriat” huden från vissa selektionstryck, men också utsatt den för helt nya påfrestningar (kemikalier, artificiellt inomhusklimat, extrem hygien och stress).

För att låta berättelsen vandra vidare kommer vi i nästa avsnitt av boken titta närmare på hur människan historiskt sett har tagit sig an hudvård: från antikens Egypten, där man smorde sig med mjölk och honung, via medeltidens blekande krämer och 1900-talets explosion av kosmetik. Vi kommer också se hur mycket av dessa traditioner anspelar på samma biologiska realitet: vår nakna hud är både ett ömtåligt och effektivt organ, beroende på hur vi vårdar det och i vilken miljö vi lever. Men innan vi avslutar ska vi påminna oss om kärnpoängen i detta kapitel: utan vår evolutionärt utvecklade hud – naken, svettande, pigmenterad – hade vi människor inte blivit den spridda, anpassningsbara art vi är i dag. Huden var lika viktig som vår stora hjärna, förmågan att tala eller de avancerade redskap vi lärde oss att tillverka. Allt hänger ihop i en väv av anpassningar, men hudens roll är lätt att missa eftersom vi vant oss vid att se kroppen som den är i dag, utan att fråga hur den kom att bli så.

Så när du står framför spegeln, måhända kritisk mot en finne eller ett eksem, kan det vara värt att stanna upp och känna tacksamhet för att din hud i grunden är en mästerlig konstruktion, ett resultat av årmiljoner av evolution. Den gör att du kan vistas i solsken utan att kollapsa, den hjälper dig att springa om du behöver jaga eller fly. Den kan visa dina känslor och meddela omgivningen om du är varm, kall, generad eller lycklig. Den är din levande barndräkt mot världen. Evolutionen gav oss en hud som i varje por vittnar om historien från Homo habilis genom Homo erectus och ända fram till oss, Homo sapiens. I en tid då vi inte längre jagar på savannen, och då våra sociala normer ibland tycks hamna i strid med våra biologiska arv, är det ändå en stark påminnelse om var vi kommer ifrån och hur djupt vår huds fysiologi är rotad i vår artidentitet.

 Källor

Bouckaert, R., et al. (2014). Timing the divergence of human‑specific lice indicates body‑hair loss 3–4 Mya. Biology Letters, 10, 20140336.

Choi, S., et al. (2019). *Dehydration and persistence hunting in Homo erectus. Journal of Human Evolution, 142, 102735.

Crawford, N. G., et al. (2018). Evolutionary genetics of skin pigmentation in African populations. Cell, 173, 1176–1188.

Daily Penn Medicine News. (2021, 14 april). The chillest ape: How humans evolved a super‑high cooling capacity. University of Pennsylvania.

Berkeley News. (2024, 12 december). A new timeline for Neanderthal interbreeding with modern humans. University of California, Berkeley.

Jablonski, N. G., & Chaplin, G. (2010). Human skin pigmentation as an adaptation to UV radiation. Proceedings of the National Academy of Sciences, 107, 8962–8968.

Jablonski, N. G., & Lasisi, T. (2025). Evolution of long scalp hair in humans. British Journal of Dermatology, 192, 574–580.

Kappelman, J., et al. (2022). Sweat, sympathetic cooling and human evolution. Journal of Human Evolution, 169, 103190.

Kelsall, P. J., et al. (2018). Comparative evidence for the independent evolution of hair and sweat glands in primates. Journal of Anatomy, 233, 676–688.

Lamason, R. L., et al. (2005). SLC24A5, a putative cation exchanger, affects pigmentation in humans. Science, 310, 1782–1786.

Lanham‑New, S., et al. (2019). Evolutionary perspective in rickets and vitamin D. Endocrine Connections, 8, R77–R90.

Lasisi, T., et al. (2023). Human scalp hair as a thermoregulatory adaptation. Proceedings of the National Academy of Sciences, 121, e2301760120.

Lasisi, T., et al. (2024). Exploring thermoregulation through human hair curl. Evolutionary Anthropology, 33, 155–163.

MIT News. (2023, 12 april). Scientists track evolution of microbes on the skin’s surface. Massachusetts Institute of Technology.

Narang, M., et al. (2011). Human hair – an evolutionary relic? Journal of Trichology, 3, 125–129.

Oh, J., et al. (2018). Comprehensive skin microbiome analysis reveals the uniqueness of human skin. Proceedings of the National Academy of Sciences, 115, E6400–E6409.

Penn Medicine News. (2021, 14 april). The chillest ape: How humans evolved a super‑high cooling capacity. University of Pennsylvania.

Rantala, M. J. (2012). Naked love: The evolution of human hairlessness. Biological Theory, 7, 138–143.

Reed, D. L., et al. (2007). Pair of lice lost or parasites regained: The evolutionary history of anthropoid lice. Biology Letters, 3, 241–244.

Wheeler, P. E. (2016). Bipedality and hair loss in human evolution revisited. Proceedings of the Royal Society B, 283, 20160428.

Wikipedia contributors. (2025, april). Homo habilis. Wikipedia, The Free Encyclopedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Homo_habilis