Historien om endocannabinoidsystemet – från cannabisfynd till hudvård

Genomgående i denna bok har vi gång på gång stött på endocannabinoidsystemet, eller ECS, när vi diskuterat hudens biologi och hur kroppen håller balans. Men hur växte vår förståelse för detta ”cannabissystem” överhuvudtaget fram? Och varför är det just i vår tid som denna kunskap blivit så central, inte bara för forskning kring hjärnan, utan också för huden och immunsystemet? I detta kapitel, som jag döpt till Historien bakom vårt fantastiska endocannabinoidsystem, vill jag ge en bild av hur ECS gick från att vara en okänd dimension av vår fysiologi till en nyckel i medicinsk forskning. Jag vill också belysa hur denna resa hänger samman med våra övergripande teman i boken, såsom mikrobiom, stress, evolution och helhetssyn. Samtidigt ska jag undvika att fastna i upprepningar från tidigare kapitel – i stället ska vi betrakta ECS:s upptäckt, dess historiska rötter och hur framtidens hudvård och medicin kan komma att använda sig av denna kunskap.

Spåren av något större: Upptäckten av cannabinoidreceptorer
Historien om ECS börjar inte i huden, utan i hjärnan och immunförsvaret, och egentligen med en helt annan berättelse: människans mångtusenåriga bruk av cannabisväxten. Under tusentals år har människor använt cannabis i ceremonier, som läkemedel mot smärta och illamående, och för dess berusande effekter. Det var emellertid först på 1900-talets senare hälft som forskare mer systematiskt frågade sig: Hur kan ämnen från en växt påverka hjärnan så påtagligt? Vilka mottagare i kroppen har utvecklats för att reagera på dessa molekyler?

Detta ledde i slutet av 1980-talet till en revolutionerande upptäckt i USA och Israel: att det fanns specifika proteiner i cellmembran, kallade cannabinoidreceptorer, som binder substanser från cannabis. Forskare, bland andra Allyn Howlett och senare Raphael Mechoulam, identifierade två huvudsakliga typer: CB1 (framför allt i hjärnan och nervsystemet) och CB2 (mer i immunsystemet och perifera vävnader). Upptäckten slog ned som en bomb i neurovetenskapen – tydligt var att människokroppen inte utvecklat dessa receptorer enbart för att reagera på en växt från en specifik del av världen. Det fanns alltså någon inbyggd ”nyckel” i kroppen, kroppsegna substanser som passade i dessa ”lås”.

Redan ett par år senare spårade forskarna upp de första endocannabinoiderna – anandamid (1992) och 2-AG (1995). Det var substanser som kroppen själv producerade, med en kemisk struktur som kunde aktivera CB1 och CB2 ungefär som THC (det rusframkallande ämnet i cannabis). Mechoulam och hans team gav anandamid sitt namn från sanskritordet ananda, ”lycka” eller ”salighet”, eftersom den hade en mild euforisk effekt i försöksdjur. Detta var startskottet för förståelsen av ett helt nytt regulatoriskt system i kroppen.

Från hjärnan till immunsystemet och vidare till huden
I början trodde man att ECS mest handlade om hjärnan och att ”cannabinoider” kunde påverka medvetande, smärta och aptit. Det var lockande att förklara cannabisrus genom CB1-receptorernas aktivering. Men när forskarna sökte vidare upptäckte de snart att CB2-receptorer fanns i immunceller, vilket gav en ingång till hur ECS kunde dämpa eller modulera inflammation och immunrespons. Steg för steg framgick att detta signalsystem inte var begränsat till hjärnans belöningskretsar, utan fanns i hela kroppen: i lever, mage, lungor, könsorgan, skelett, hjärta – och inte minst i huden.

Just den stora utbredningen av ECS är fascinerande. Vi var så vana vid att dela upp kroppen i skilda system (nervsystemet, immunsystemet, hormonsystemet) och tro att cannabis bara påverkade hjärnans rus. Men anblicken av CB1 och CB2 i varje hörn av kroppen visade att ECS i själva verket vävde samman nervsignalering, immunologi, endokrinologi och inflammation – nästan som en överordnad mekanism för finjustering. När man i hudvävnader började finna både receptorer och enzymer för att producera/bryta ned endocannabinoider, föll polletten ned: detta system kunde påverka hur hudceller nybildas, hur mycket talg som utsöndras och hur inflammation dämpas i överhuden.

Historiens förlopp och nya tekniska steg
Vill man måla en linje i tiden kan man säga att den första stora milstolpen var 1960-talets isolering av THC. Nästa var 1988, när de första cannabinoidreceptorerna upptäcktes i råtthjärna. Därefter, 1990–1993, identifieringen av CB1 och CB2. Så föddes begreppet ”endocannabinoidsystem,” när man insåg att dessa receptorer var en del av en större helhet med kroppsegna ligander (anandamid, 2-AG) och enzymerna FAAH och MAGL som bröt ned dessa ämnen. På 2000-talet spreds förståelsen till andra medicinska fält: smärtforskning, neurologiska sjukdomar, immunologi och, efter hand, dermatologi.

I takt med detta försökte man hitta läkemedel som kunde utnyttja ECS: antingen genom att binda till CB1 eller CB2, eller genom att hämma nedbrytningen av anandamid och 2-AG, så att kroppens egna substanser varade längre. En del sådana preparat, särskilt de som aktiverade CB1 i hjärnan, hade problematiska biverkningar (t.ex. kraftiga effekter på aptit och humör). Men i periferin har man ändå skapat substanser som fokuserar på CB2 eller på nedbrytningsenzymer i speciella vävnader – områden som fortfarande utforskas i jakt på behandlingar mot inflammation, smärta, autoimmuna tillstånd och kanske hudsjukdomar.

Hur ECS binds ihop med hud, stress och mikrobiom utan upprepning
Om vi knyter ihop historien med bokens tidigare resonemang, är ECS ganska unikt genom att det påverkar alla de andra trådarna i vår diskussion. Tarm-hud-axeln involverar ECS via immunceller och neurala reflexer. Stress och kortisolutsöndring kan rubba ECS-balansen, liksom ECS kan dämpa stressreaktionen lokalt i huden. Dessutom antyder vissa studier att hudbakterier kan interagera med ECS genom att producera eller modifiera cannabinoidliknande substanser, men där återstår mycket att bevisa. Det viktiga är att ECS inte är ett sidospår – det är mer som en dold orkesterdirigent som hela tiden justerar tonläget i hudens inflammation, immunförsvar och fettbildning.

Det är därför man i dag använder begrepp som ”Det endocannabinoida systemet i huden” och menar att hudceller (keratinocyter, talgkörtelceller, hårfolliklar, immunceller) kan producera anandamid när de behöver bromsa en stress- eller inflammationsreaktion. När anandamid väl frigörs, binder det kanske till CB1 i nervterminaler eller CB2 i immunceller och får dem att dämpa frisättning av cytokiner eller klådframkallande ämnen. Samtidigt kommer enzymer inom några sekunder eller minuter att bryta ned anandamiden, så att reaktionen inte blir för långvarig.

Den historiska paradoxen: cannabis bruk och ECS-förnekelse
Hur kommer det sig då att man förblivit så länge ovetande om ECS? En faktor är att cannabis, som växt och drog, länge setts som antingen heligt eller förbjudet beroende på kultur och epok. Det var inte förrän 1900-talets andra hälft som modern farmakologi gav sig på att dechiffrera cannabis biologiskt. Man var förstås medveten om dess effekter, men man förstod inte hjärnans receptorer förrän man utvecklade teknik för att märka dem radioaktivt. Med tanke på hur låst det politiska samtalet kring cannabis var (och är), dröjde det dessutom innan forskningen fick djupare resurser att utforska “cannabisliknande” system i kroppen, särskilt i vissa länder.

I dag har den politiska miljön förändrats en del – cannabis legaliseras på flera håll – men det är inte nödvändigtvis en förklaring till hur ECS kunnat bli intressant för hudforskning. Det var snarare att man började hitta endocannabinoider i många celltyper, och att man i djurförsök insåg att ECS kan reglera allt från smärttrösklar och aptit till hur talgkörtlar fungerar. Plötsligt dök det upp en ny gren av dermatologi, med studier av hur lokalt påförda cannabinoider kunde påverka eksem eller akne. Och successivt har man insett hur ECS-läkemedel eller ECS-vänliga substanser kan spela roll i hudens balans.

Betydelse i hudvårdens framtid
Vi har redan berört detta i tidigare kapitel, men historien bakom ECS förebådar en framtid där hudvård kanske inkluderar cannabinoidbaserade produkter, antingen i form av CBD (cannabidiol) eller andra derivat som kan stimulera hudens egna receptorer på ett balanserat sätt. Man talar om hur CBD-olja kan dämpa rodnad eller reglera talgproduktion, men man ska skilja hype från verkliga, kliniska bevis. Eftersom ECS är ganska finjusterat (en “mikroreceptorväg” i celler), är det inte säkert att breda extrakt eller slumpmässig påföring alltid ger en entydig effekt. Ändå är själva idén om en helt ny receptorfamilj i huden lockande för hudvårds- och läkemedelsindustrin.

Vad historien lär oss om ECS i en större kontext
Så när man blickar bakåt på 1980- och 90-talen, ser man en fascinerande lektion i hur vetenskap ibland snubblar över helt nya organsystem. För hundra år sedan anade ingen existensen av ECS. Nu är det en etablerad del av läkarutbildningar, åtminstone i vissa länder. Denna snabba resa påminner om hur man en gång upptäckte hormoner som insulin eller hur man kartlade signalsubstanser som dopamin. ECS är en lika stor nyhet: en “ekologisk” reglerkrets i kroppen. Det är kanske talande att ord som “endokannabinoid” är relativt nya i medicinska ordböcker. Denna resa är inte färdig – man lär ständigt hitta nya endocannabinoida ämnen, nya receptorvarianter och nya effekter på hud och andra organ.

Varför kalla systemet “fantastiskt?” Kanske för att det sätter fingret på hur naturen ibland uppfinner unika kemiska nycklar. Att växten cannabis råkar ha molekyler (fytocannabinoider som THC, CBD) som ganska väl binder till våra endogena receptorer, var en slump från evolutionens synpunkt. Men för människan blev det en väg att upptäcka ECS, eftersom vi förmodligen aldrig hade letat efter dessa receptorer om inte cannabis berusningsfenomen varit så påtagligt. Ibland talar man om “pharmacological hijack,” där växter producerar ämnen som liknar våra egna signaler. Cannabis blev en nyckel till att avkoda ECS, en nyckel vi kanske kunde ha funnit senare genom andra molekyler, men historiskt uppstod det via cannabisforskning.

Slutet på upprepningen – men början på en ny era
Poängen i kapitel 10 är att framhäva hur ECS gick från att vara en dold dimension av kroppen till en erkänd spelare i hudhälsa, stresshantering och immunologi. I denna bok har vi vidrört ECS flera gånger: i kapitel om hudens mikrobiom, evolution och stress. Men i stället för att upprepa de tidigare tekniska detaljerna vill jag landa i att det är just denna upptäcktsresa – från hjärnforskning kring cannabisrus på 1980-talet till hudforskning på 2000-talet – som gör systemet så anmärkningsvärt. Det representerar en ny era, där man inte längre skärmar av kroppsfunktioner i hermetiska fack, utan ser hur en enda receptorfamilj kan knyta ihop smärta, aptit, hudinflammation, tarmhälsa och mental stress.

Hur man praktiskt omsätter detta i hudvård, medicin eller andra delar av livet står skrivet i framtiden. Vissa hävdar att derivat som CBD kommer bli en standardingrediens i hudprodukter. Andra är mer skeptiska och menar att man överdriver effekterna. De få, men växande, kliniska resultaten tyder dock på att mildare lokala effekter på inflammation kan vara möjliga. Klart är att “endocannabinoidsystemet” gått från en obskyr, akademisk upptäckt till en bredare samtalsämne i vår tids medicin.

Vissa experter tror också att vi en dag kommer tala om “endocannabinoidbrist” eller “ECS-dysfunktion” på samma sätt som vi i dag pratar om hormonella obalanser. Kanske visar framtiden att vissa kroniska hud- eller smärtåkommor delvis beror på ECS inte förmår utöva sin dämpande roll. Redan finns sådana teorier för migrän, fibromyalgi och IBS. Hudforskare extrapolerar att något liknande kan gälla för eksem, där systemet inte bromsar allergiska reaktioner som det borde. Men bevisen är ännu begränsade.

En historisk reflektion – från okänd till självklar
Om man tittar på historien är det slående hur snabbt ECS-integrerats i biologisk och medicinsk forskning under loppet av tre decennier. För de generationer som växte upp före 1990 var “endocannabinoid” och “CB1, CB2-receptor” helt obekanta begrepp. Nu, för en ny generation av läkare, apotekare och biologer, är ECS lika självklart som dopamin och serotonin. Det man förr kallade “kroppens cannabis-liknande mekanismer” visar sig vara inblandade i nästan alla aspekter av homeostas – från hur vi hanterar stress till hur hudceller repareras. Denna snabba paradigmförändring är bara möjlig när teknisk och politisk verklighet möts: tekniska framsteg i receptorbindningsstudier, genteknik och masspektrometri, samt en relativ avkriminalisering eller avtabuifiering av cannabisforskning.

För hudens del är det nästan en bonus att ECS tränger in i dermatologin. Långt efter att hjärnforskare förklarat cannabisrusens mekanismer, började hudforskare studera hur endocannabinoider produceras lokalt i epidermis vid stress eller skada. Precis som vargens återintroduktion i Yellowstone (en metafor från tidigare kapitel) visade oväntat hur en enda komponent kan återställa ekosystembalans, kan ECS i huden vara en liten men kritisk faktor som “dirigerar” immunförsvaret. Denna parallell är svår att inte dra: en omvälvande upptäckt av en dold biologisk spelare som ställer de gamla kategorierna på huvudet.

Slutord: ECS som länk, inte upprepning
En övergripande tankelinje i boken har varit att kroppen är ett helt, där evolution, mikrobiom, hormonflöden och stress samverkar för att forma hudens tillstånd. Nu, i kapitel 10, har vi lagt ut historien om hur ECS passerade från total okändhet till modern dermatologisk nyckel. Och även om vissa detaljer om ECS redan diskuterats, är det värt att säga: denna resa är långt ifrån färdig. Vi vet fortfarande lite om hur exakt ECS samspelar med tarm-hud-axeln, om vilka genetiska skillnader som gör att vissa får mer ECS-aktivitet än andra, och om hur man kan använda ECS-terapier utan biverkningar.

Men det räcker att se tillbaka 30 år för att förstå hur en då marginell fråga – hur cannabis påverkar hjärnan – utvecklats till en helt ny gren inom medicin: endokannabinoidologi, kan man kalla det. Och att denna spridit sig ända till hudforskning, tarmforskning, onkologi och neurovetenskap, visar hur ett enda system visar sig vara en länk i många biologiska processer.

Kanske är det också symboliskt att det är just cannabisplantans substanser som ledde oss in på spåret. En växt vi förbjudit, förföljt och använt rituellt i årtusenden visar sig gömma nyckeln till ett av kroppens grundläggande signalsystem. I evolutionär mening är det slump att fytocannabinoider från cannabis passar våra receptorer, men i mänsklig historia blev det en språngbräda till vetenskaplig upptäckt. Den lärdomen – att naturen ibland bär på brädlappar in i djupa biologiska insikter – passar in i bokseriens bredare tema att vår kropp inte kan skiljas från den biologiska kontexten på jorden.

När denna essä nu rundas av, tänker jag att ordet “fantastiskt” i rubriken inte är en överdrift. Upptäckten av ECS är en av de stora, omvälvande pusselbitarna i vår förståelse av hur kroppen fungerar. Att ECS sedan i vissa studier fått nästan magisk aura – i allt från stressdämpning till hudföryngring – betyder inte att man ska svälja överdrivna påståenden utan kritik. Men det betyder att systemet är en väsentlig modul för många processer, och att dess resa från bortglömd potential till en central hypotes är en del av modern medicinhistoria. I våra kapitel här har ECS blivit en länk som förklarar hur hud kan balansera inflammation, hur stress signalkedjor dämpas och varför kroppsegna substanser kan vara mer effektiva än desperat “externt krig.”

Sammanfattningsvis kan man säga: ECS har gett oss en ny förståelse av huden som ett självreglerande organ i dialog med immunitet och hjärnan. Historien om dess upptäckt visar hur vetenskap ibland tar långa omvägar för att se något fundamentalt men dolt. Och i en bok om hur människans hud är intimt sammanvävd med resten av vår biologi och miljö, sätter ECS en slutgiltig punkt för tanken att huden är bara en yta: tvärtom, den är ett komplext nätverk av celler, mikrober och signalsystem som sträcker sig djupt in i våra mest centrala fysiologiska mekanismer.

Källor

Devane, W. A., Hanus, L., Breuer, A., et al. (1992). Isolation and structure of a brain constituent that binds to the cannabinoid receptor (anandamide). Science, 258, 1946–1949. https://doi.org/10.1126/science.1470919

Fernandes, L. Q., Correia‑Silva, J., Ribeiro, A., et al. (2023). The skin and natural cannabinoids—Topical and transdermal applications. Pharmaceutics, 15, 1476. https://doi.org/10.3390/pharmaceutics15041476

Garcia, M., López‑Talavera, C., Serrano‑Ortiz, P., et al. (2024). Topical nano‑encapsulated cannabidiol protects against UVA‑induced skin ageing. Journal of the American Academy of Dermatology, 92, e167–e176. https://doi.org/10.1016/j.jaad.2023.08.023

Howlett, A. C., Champion, T. M., Wilken, G. H., & Mechoulam, R. (1988). Determination and characterization of a cannabinoid receptor in rat brain. Molecular Pharmacology, 33, 1–6. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/2825712/

Howlett, A. C. (2002). The cannabinoid receptors: Pharmacology & signal transduction. Toxicologic Pathology, 30, 112–117. https://doi.org/10.1080/01926230252824731

Lima, N. G., Barroso, R., Siani, A. C., & Ferreira, V. F. (2023). Cannabinoids and their receptors in skin diseases. International Journal of Molecular Sciences, 24, 16523. https://doi.org/10.3390/ijms242416523

Mechoulam, R., Ben‑Shabat, S., Hanus, L., et al. (1995). Identification of 2‑arachidonoylglycerol, an endogenous cannabinoid receptor agonist. Biochemical Pharmacology, 50, 83–90. https://doi.org/10.1016/0006‑2952(95)00109‑J

Munro, S., Thomas, K. L., & Abu‑Shaqra, A. (1993). Molecular characterization of a peripheral receptor for cannabinoids (CB2). Nature, 365, 61–65. https://doi.org/10.1038/365061a0

Turner, S. E., Williams, C. M., Iversen, L., & Whalley, B. J. (2024). Cannabinoid therapeutic potential—An ECS overview 30 years on. Nature Reviews Drug Discovery, 23, 1–24. https://doi.org/10.1038/s41573‑023‑00747‑y