Felet med solskydd & myten om “människoraser” – varför hudtyp slår ras och solen både hjälper och skadar

Solen – vän eller fiende?

En av de mer sammansatta debatterna kring huden i vår tid handlar om solens roll. Å ena sidan har vi blivit väl medvetna om riskerna med för mycket UV-strålning, där hudcancer och för tidigt åldrande nämns som de främsta hoten. Å andra sidan märker vi hur solen samtidigt är livsviktig för kroppens produktion av D-vitamin och för vårt allmänna välbefinnande: människor mår oftast bättre med lagom doser av dagsljus. I denna paradox växer en industri kring solskydd, där vi varnas för varje stråle, samtidigt som många av oss riskerar D-vitaminbrist när vi skyddar oss för hårt. Det är inget enkelt område. Hur mycket sol är lagom? Ska vi bära solskyddsfaktor året runt? Står vi rentav inför en framtid där den naturliga solen, som formade vår hud under miljontals år, blivit vår fiende?

Hudfärg och rasmyten
Samtidigt florerar föreställningar om olika “människoraser,” där hudfärg spelar en stor, men missvisande, roll. Vi ser hur folk i dag talar om raser på ett sätt som får det att låta som om det verkligen finns biologiskt skilda kategorier av människor, nästan som olika artvarianter. Men den moderna genetiken pekar på en helt annan verklighet: det finns ingen tydlig genetisk gräns som separerar oss i distinkta “raser,” utan vi bär alla på en smältdegel av gener, med flytande övergångar i hudfärg och andra drag. Varför tar jag upp detta i ett kapitel om solskydd? Jo, för att insikten om hur hudfärg uppkommit och hur D-vitamin spelar in är tätt knuten till idéer om solens strålning och hur vi har formats. Man kan se dem som två sidor av samma mynt. När man verkligen förstår mekanismerna bakom pigmentering och hur yttre miljöer format människan, blir det tydligt att konceptet “ras” är djupt förlegat – och samtidigt kanske vi ser hur överdrivet generella solråd inte alltid passar alla hudtyper.

Två teman som hänger ihop
I detta femte kapitel, skrivet i form av en längre bokessä, vill jag försöka väva ihop dessa två teman: den potentiella “övertro” på evigt solskydd, och insikten att “raser” inte existerar biologiskt. Det kan låta som en udda kombination, men när vi går till botten med idéerna kring hudens reaktion på sol, D-vitaminets roll och hur vi förts bakom ljuset i föreställningen att människor är uppdelade i raser, upptäcker man att de båda myllrar av missförstånd och säger något djupt om hur människan tolkar sin egen hud.

Solens dubbla ansikte
Låt oss börja med solen. I årtionden har vi matats med budskapet att “solen är farlig” och att “UVA och UVB-strålar” i alla lägen är ett hot mot huden. Det stämmer naturligtvis att överdriven exponering kan orsaka hudcancer, rynkor och solskador. Samtidigt har vi den andra sidan: utan tillräcklig solexponering bildar vi inte mycket av det D-vitamin som vår kropp behöver för att upprätthålla skelettets styrka, immunförsvar och en rad andra processer. Med en alltmer inomhusbaserad livsstil, plus en utbredd användning av höga solskyddsfaktorer året om, riskerar vi att hamna i en situation där vissa grupper får kronisk D-vitaminbrist. Det blir extra kännbart för människor med mörkare hudton, eftersom melanin i huden effektivt blockerar UVB. Om man lever i ett solfattigt land och samtidigt skyddar sig extremt, kan konsekvenserna för D-vitaminnivåer bli dramatiska.

Melanin, hudtyper och individuella behov
Därmed inte sagt att vi ska kasta bort alla solskyddskrämer och bränna oss i onödan. Men kanske behöver vi en mer balanserad syn. Överdriven rädsla för solen kan vara lika skadlig som en naiv tro på att “sol är alltid hälsosamt.” Det knepiga är att den officiella folkhälsan ofta ger generella råd, som att man bör undvika solen mitt på dagen och alltid använda hög solskyddsfaktor. Men en ljushyad skandinav som plötsligt reser till tropikerna har helt andra behov än en mörkhyad person som bor där året runt, eller en ljushyad person som varit gradvis exponerad för solen i sitt hemland. Hudtyper varierar kraftigt i hur de hanterar UV. Detta är en biologisk realitet. Alla människor har melanin, men mängden och typen skiftar. Personer med mycket melanin (mörk hud) klarar mer solljus utan bränna, men får svårare att producera D-vitamin i klena solstrålar långt norrut. Personer med lite melanin (ljus hud) producerar D-vitamin lättare i svag sol, men bränner sig fort i ekvatorialt solljus. Man kan alltså inte säga “alltid använd SPF 50” som en universallösning.

Evolutionär anpassning till UV‑ljus
Tittar vi historiskt ser vi en närmast evolutionär anpassning: folk vid ekvatorn utvecklade riklig pigmentering för att skydda kroppen mot intensiv UV-strålning (och bevara folsyra). Folk i norr (som under långa vintrar får lite sol) fick en hud som släpper in mer UVB för att inte drabbas av D-vitaminbrist. Det är en fin balans, en kompromiss i vår fysiologi. Att ge en enda uppsättning solråd till alla utan hänsyn till hudtyp och solstyrka är alltså en förenkling som kan leda fel. Det betyder att en person med ljus hy i soligt klimat kan vara klok att använda solskydd, men att en mörkhyad person i mörka norr kanske i stället behöver söka mer sol, eller ta tillskott av D-vitamin. Här är “felet med solskydd” inte att solskydd är dåligt i sig – det är en räddare från brännskador – men att tro att man bör blockera solen oavsett vem man är och var man bor kan innebära att man förlorar en livsviktig källa till D-vitamin och andra fördelar.

Därför finns det inga biologiska raser
I detta sammanhang kommer vi till frågan om varför det inte finns olika “människoraser.” Den närliggande förklaringen är att vår hudton – från ljusaste norr till mörkaste tropiker – är i grunden en anpassning till varierande UV-nivåer. Det är inte en kvalitativ skillnad som visar att vi är biologiskt uppdelade i skilda raser. Två personer med olika hudfärg kan genetiskt vara väldigt lika varandra, medan två individer med “samma” hudfärg kan vara genetiskt mer olika. Modern genetik har visat att den genetiska variationen inom en population ofta är större än variationen mellan två populationer med olika hudfärg. Det innebär att konceptet “ras,” om det ses som skarpa biologiska kategorier, faller sönder. Visst kan man se skillnader i melanin eller andra drag, men de utgör inte en robust, biologisk “rasskillnad.” Det är snarare flytande övergångar anpassade till sol, kost och andra miljöfaktorer under mänsklighetens vandringar.

Solråd som missar målet
För att förstå hur detta hänger ihop med solskyddets problem: många av de föreställningar vi i dag har kring hudfärg, sol och risker för brännskador är färgade av en gammal “rasbiologi.” Historiskt fanns en tro att ljus hud var “normen” och mörk hud något “annorlunda,” eller vice versa i vissa kulturer. I dag har vi en uppsjö av hudprodukter som riktar sig till “alla hudtyper,” men i praktiken är mycket anpassat för en standardiserad, ofta ljusare hud i reklamer. Om man dyker ner i hudforskningen finner man att person med mycket melanin behöver högre doser UVB under en längre tid för att bilda samma mängd D-vitamin som en ljushyad person. Samtidigt har de naturligt bättre skydd mot DNA-skador från solen. Allt detta visar att vår hudton är en biologisk anpassning, inte en “raslig” egenskap i någon meningsfull genetisk uppdelning.

Hur kan vi då säga att det inte finns olika raser? Jo, för att rasbegreppet antyder att det skulle finnas skarpa gränser och distinkta grupper. Men när man tittar på människans globala genvariation finns inga sådana klara skiljelinjer. Det finns geografiska mönster, men de överlappar och blandas i ständiga klinar (gradvisa förskjutningar). Tänk på en världskarta där folkgradvis får mörkare hud ju närmare ekvatorn man kommer, men också på bergskedjors inverkan, havens kuster och historisk migration. Folk har blandats i tiotusentals år. Hudton eller hårtyp är bara en pytteliten bråkdel av vår genetiska konstitution. Att tala om “olika raser” blir då en förenkling med politiska och sociala rötter, inte en biologiskt grundad realitet.

Men hur hänger detta samman med vår diskussion om solskydd? Det exemplifierar att generella råd, som “alla borde alltid ha solskyddsfaktor 50,” bortser från att en stor del av befolkningen har högre melanin, kanske lever i latituder med svag sol, och att deras evolutionära anpassning till tropikerna innebär att de paradoxalt nog kan få brist på D-vitamin. Samma gäller ljushyade personer i tropikerna som behöver skydd men kanske tänker “jag mår bra av solen.” Man behöver individanpassade råd, snarare än rasbaserade. Och just därför är “människoraser” missvisande – man kan inte placera folk i enkla fack enbart på hudfärg; det är snarare en glidande skala av hudtyper med varierande behov.

Vitamin D‑brist och felaktiga rekommendationer
Ett tydligt exempel är att många mörkhyade barn i norra Europa får vitamin D-brist, vilket kan leda till rakit (engelska sjukan). När man rekommenderar alla att vara “sollösa” med högt solskydd eller täckande kläder, är det enskilda fall som verkligen behöver mer sol exponering – men i praktiken kanske de inte får det. Om man i stället förstår att “hudton spelar roll för hur mycket UVB som tränger in,” kan man ge mer nyanserade råd om kosttillskott eller om att exponera vissa hudpartier en begränsad tid under sommaren. Poängen är att anpassning till solen inte är en enkel “en-storlek-passar-alla.” Dessvärre har mycket av vår officiella folkhälsa – och kosmetiska industri – varit lite för generella i sina budskap.

Myter om solbränna och hudtyper
Det för oss till en annan aspekt: världen är också full av myter om att “mörk hud inte kan bränna sig” eller “ljus hud i norr inte behöver skydd.” Båda är fel. Mörk hud kan brännas om exponeringen är väldigt stark och lång, och ljus hud kan behöva en viss mängd sol i lagom dos, utan att brännas, för att bilda D-vitamin. Så man ser att rasbegrepp (i meningen att man antar en biologiskt skarp åtskillnad) dessutom försvårar en nyanserad syn på hur olika hudtyper faktiskt fungerar.

Balans mellan risk och behov
Jag skulle vilja avsluta tankegången kring “felet med solskydd” med att säga att solskydd i sig inte är fel, men vår totala demonisering av solen och standardiserade råd kan leda till systematisk underexponering för en del och bristfällig prevention för andra. Som i så många andra frågor behöver man kunskap om individens bakgrund, hudtyp, latitud, solmönster, kost och klädstil. Det finns ingen enkel formel att sätta SPF på 30 minuter av solen. Sådana generella rekommendationer kan skydda mot en cancer men samtidigt orsaka andra, mer subtila brister.

Många hudläkare menar idag att man bör anamma en “medelväg.” Var försiktig i stark sol, speciellt om du har ljus hy och inte är van, men se också till att få lagom solexponering för att undvika D-vitaminbrist – antingen genom att vara ute kortare stunder utan solskydd, eller komplettera med tillskott om man har en mörkare hud och bor långt norrut. För barn med mörk hy i solfattiga länder kan tillskott vara centralt. Man behöver se bortom schablonbilder.

Likheter större än skillnader
När vi samtidigt hävdar att “det inte finns olika människoraser,” förenas allt i insikten att hudfärg är en evolutionär nyans, och inte en vattendelare i biologiskt ursprung. Våra likheter är större än skillnaderna. Mörkare hud är bara en anpassning till mer intensiv UV, ljusare hud till svagare UV. Bruna, oliv, beige, nästan svart – allting är varianter på hur pigment och gener samspelar. Samma system av melanin, hos samma art, men i olika uttryck.

Den historiska kontexten av “ras” är färgad av kolonialism och politiska maktstrukturer. Många tidigare “vetenskapliga” rasionaliserade hierarkier baserat på hudfärg. I dag är det fast etablerat inom biologin att det inte finns något starkt genetiskt belägg för att prata om människoraser. De små skillnader som syns är anpassningar till lokala miljöförhållanden (som solstrålning eller kost), plus slumpmässiga faktorer genom migration och isolering. När man på 1900-talets mitt fann nya sätt att studera blodgrupper och gener, framträdde en bild: de gener som påverkar utseendet, som hudfärg, utgör en mycket liten del av hela arvsmassan. Det är därför man i FN-deklarationer och modern vetenskap slagit fast att “ras” huvudsakligen är ett socialt eller politiskt begrepp, inte ett biologiskt.

Utan tvivel innebär inte detta att hudfärg är oviktigt i praktiken – tvärtom har det en enorm social och kulturell betydelse, och i vissa aspekter medicinska implikationer (som risk för D-vitaminbrist, risk för solskador, risk för keloidbildning m.m.). Men att beskriva människor i termer av “olika raser” är en felanvändning av biologin. Om man vill vara noggrann talar man hellre om “populationer” eller “etniska grupper,” där hudton kan vara en faktor men inte definierar några skarpa gränser i arvsanlagen.

Att koppla samman detta med solskydd blir ännu mer intressant när vi inser att vissa länder, i sin hälsoinformation, helt ignorerar att en allt större andel av befolkningen har annan hudtyp än den traditionella “inhemska.” I norra Europa kan, som sagt, flyktingar och invandrare från tropikerna drabbas hårt av D-vitaminbrist om de följer generella solråd utformade för ljushyade. Samtidigt kan en ljushyad person som bosätter sig i ekvatoriala områden behöva mer intensiv solskyddsrutin för att inte brännas.

Hudfototyp, latitud och praktiska råd
Därvid förstår man att solskyddsråden behöver individualiseras, men inte utifrån “ras,” utan från hudfototyp, genetisk förmåga att bilda D-vitamin, latitud och solexponeringsmönster. En person med soltyp IV eller V (mellanbrun till mörkbrun hud) kan i norra Europa åtminstone del av året behöva D-vitamin tillskott, medan en typ I (mycket ljus, lätt att bränna) i tropikerna måste vara extra försiktig. Det är en biologisk realitet, inte en “raslig” realitet, utan en anpassningsträff mellan hudtyp och miljö.

Under samma sol
När denna långa redogörelse nu närmar sig sitt slut kan jag säga att det centrala budskapet är en inbjudan att uppvärdera solens mångtydiga natur och förkasta förenklade rasidéer. Solen är varken enbart farlig eller enbart gynnsam, utan vår hud har utvecklats i en komplex växelverkan med solstrålarna. Människans olika hudfärger är inbäddade i en evolutionär bakgrund där anpassning till UV-strålning varit en viktig drivkraft – men det innebär inte att dessa variationer motsvarar “raser,” i den klassiska meningen. Om vi i stället erkänner att hudton är en kontinuerlig, genetiskt och miljömässigt formad egenskap, ser vi klarare att generella hälsoråd om sol och SPF måste anpassas till individ och kontext.

Det vore önskvärt om samhället kunde hålla isär två saker: behovet av att varna för brännskador och hudcancer hos de som är särskilt känsliga, och behovet av att undvika D-vitaminbrist hos andra grupper. Men den likriktade folkhälsodebatten förenklar ofta, och vi får budskapet “Skydda dig mot solen året runt!” Vilket i sin tur kan vara problematiskt för dem som är helt i annan skala av melaninet.

Samma sammanblandning sker i “ras”-debatten: man tar de synliga variationerna i människors utseende – som hudfärg – och tolkar dem som ras. Men man måste förstå att vi alla ingår i samma art, med genetiska flöden och gradvisa anpassningar, och den biologiska forskningen har klargjort att dessa skillnader inte bildar några entydiga “raser.” I en tid av fortsatt globalisering, med människor som flyttar över jorden, blir det än viktigare att se att hudfärgens gradient är resultatet av historia och miljö, inte en vattendelare för biologiska kategorier.

Kanske är felet med solskyddsdebatten att den ibland “rasifierar” synen på hud, om än omedvetet. Den utgår från en normativ hudtyp (ofta ljus) och ger råd som råkar vara mer relevanta för den populationen, men inte universella. Kanske är felet också att man glömmer hur anpassningsbar vår art är, och hur mycket individfaktorer spelar roll. Det innebär inte att solskydd är dåligt – tvärtom är det livsviktigt för många – men att budskapet borde vara mer varierat, med en känsla för att vår hudton, i alla dess nyanser, är en flytande del av mänsklig mångfald och inte definierar raser.

Som avslutning kan jag återkomma till att solen, i en evolutionär bemärkelse, formade våra förfäder och tvingade fram bar hud, riklig melaninproduktion i tropikerna och senare blekningar i norr. Samma sol, i dag, påkallar en komplex diskussion om hudcancer, D-vitamin, livsstil, genetik, hudtyp och vem som får vilken solexponering. Samtidigt dras vi in i de kulturella föreställningarna om “ras,” vilket är en kvarleva från en tid då man trodde att biologin konstruerat tydliga hierarkier och gränser mellan folk. Vetenskapen i dag avfärdar sådana skarpa kategorier. Vi är en mänsklig familj, där hudfärg är en anpassning till UV-ljus men inte definierar någon djup genetisk skillnad i art.

Denna text, tänkt som bokkapitel, hoppas jag ger en känsla för hur begreppet “felet med solskydd” inte är ett förnekande av de risker UV innebär, utan snarare en kritik mot ensidiga, generaliserande råd som inte tar hänsyn till hudtypernas variation och den nödvändiga rollen av solen för D-vitamin. Och hur detta hänger samman med att människor i grund och botten är genetiskt mycket mer lika än olika, varpå idéer om flera “människoraser” faller i småbitar inför vetenskapen. Evolution och kultur har gjort oss mångfaldiga i hudfärg, men det är bara en yta av den otroligt komplexa art vi alla tillhör.

Källor:

American Anthropological Association. (1998, 17 maj). AAA Statement on Race. https://www.americananthro.org/

Fitzpatrick, T. B. (1975). The validity and practicality of sun‑reactive skin types I–VI. Archives of Dermatology, 113(6), 869–871. https://doi.org/10.1001/archderm.1975.01630060095026

Jablonski, N. G., & Chaplin, G. (2010). Human skin pigmentation as an adaptation to ultraviolet radiation. Proceedings of the National Academy of Sciences, 107(Supplement 2), 8962–8968. https://doi.org/10.1073/pnas.0914628107

Laird, E., O’Halloran, A. M., van Geffen, J., et al. (2023). Vitamin D deficiency in ethnic minorities at northern latitudes: A systematic review and meta‑analysis. Nutrients, 15(17), 3780. https://doi.org/10.3390/nu15173780

Lewontin, R. C. (1972). The apportionment of human diversity. In T. Dobzhansky, M. Hecht, & W. Steere (Red.), Evolutionary Biology (Vol. 6, s. 381–398). Springer.

MD Anderson Cancer Center. (2025, januari). Can dark‑skinned people get sunburn? https://www.mdanderson.org/

National Institute for Health and Care Excellence. (2023). Vitamin D: Supplement use in specific population groups (PH56) [uppdaterad riktlinje]. https://www.nice.org.uk/

Neale, R. E., Khan, S. R., Lucas, R. M., & Waterhouse, M. (2020). Do sunscreens block vitamin D? A critical review. Photodermatology, Photoimmunology & Photomedicine, 36(2), 148–157. https://doi.org/10.1111/phpp.12570

UC Davis Health. (2024, maj). The myth about melanoma and skin cancer in people of color [Nyhetsmeddelande]. https://health.ucdavis.edu/

Weller, R. B., & co‑authors. (2023). Benefits and risks of sun exposure to maintain adequate vitamin D. Nutrients, 15(9), 2056. https://doi.org/10.3390/nu15092056

Williams, D. R., Lawrence, J. A., & Davis, B. A. (2022). Race: How the post‑genomic era has unmasked a misconception. Frontiers in Genetics, 14, 1022356. https://doi.org/10.3389/fgene.2023.1022356