Vem styr egentligen världen? – Vete, hundar och mikrober som formade människan

Människan på tronen?
Vi människor har under lång tid velat tro att vi är jordens obestridda härskare. Vi har tämjt och avlat djur för våra ändamål, odlat marken och skapat städer som breder ut sig över kontinenter, brutit malm och byggt maskiner som ryms i allt från hushåll till rymdfärder. Man ser det dagligen: bredvid våra vägar står plogade åkrar, i våra kylskåp hittar vi råvaror från hela världen, och på arbetsborden en myriad av tekniska prylar. Man skulle därför kunna drista sig till att dra slutsatsen att mänskligheten med sin teknik och intelligens sitter överst i näringspyramiden, att planeten i någon mening ligger för våra fötter.

Ett nät av beroenden
Ändå finns det en underström av insikt i vår tids debatt: ju mer vi utforskar naturen, desto tydligare framgår det att kontrollen över ekosystemen är komplexare än vi tidigare anat. Modernt tänkande kring ekologi och antropologi ifrågasätter den gamla tanken om människan som enväldig kung, och visar hur vi i själva verket deltar i komplicerade nätverk av beroenden. Ibland pratar man om att människan inte så mycket “tämjt” vissa arter som att vi gemensamt domesticerat varandra i en långsam dans av samspel, där båda parter gynnas. Husdjur som hundar, växter som vete och till och med mikroorganismer – bakterier, svampar och virus – har format våra livsstilar och kroppar mer än vi kanske vill medge.

En ödmjuk fråga: Vem styr egentligen?
Den frågan – “Är det verkligen vi som styr världen?” – blir då en inkörsport till en mer ödmjuk syn på vårt förhållande till andra arter. I det här kapitlet, tänkt som ett långt, essäliknande bokavsnitt, ska vi belysa hur olika varelser i tysthet påverkat människans utveckling och hur det i vissa fall kan kännas som att det är de som har dragit nytta av oss, snarare än tvärtom. För att göra det drar jag upp exempel som vete, aloe vera, hunden, kor, bin och mikrober. Man märker plötsligt hur våra föreställningar om “dominans” och “tämjande” vänds upp och ned när man inser att dessa arter fått oss att ändra våra vanor och ekonomiska system för deras egen fortlevnad.

Vete – gräset som band oss till jorden
Föreställ dig att du tar en tugga bröd. Det är inget man reflekterar över dagligen – bröd är en av mänsklighetens äldsta baslivsmedel, åtminstone sedan jordbruksrevolutionen drog i gång för tiotusen år sedan eller mer. Det är lätt att säga att vi tämjde vetet, att människan “odlade” vete för att få mat. Men hur mycket är det vetet som “tämjde” oss? I själva verket var det just odlandet av sädesslag som bidrog till att vi lämnade vårt jägar-samlar-liv och slog oss ned i byar och städer. Vete fick oss att vakta fält i stället för att flytta omkring, och därmed fick vetet spridning över världen i en takt som aldrig hade varit möjlig om det bara fanns som ogräsart i Mellanöstern. Samma tanke gäller många odlade grödor: deras framgång i naturens mått mätt ligger i att de blivit oumbärliga för människans matförsörjning, och att vi därmed investerat enorma resurser i att sprida dem över jordklotet. Vilken art “domesticerade” egentligen vem?

Aloe vera – den resande läkeväxten
Om vi betraktar aloe vera, denna tjockbladiga suckulent som i sin naturliga form lever i torra ökenmiljöer, ser vi något liknande. Aloe är välkänt för sin hudvänliga gel i bladen, använd i tusentals år för sårvård, brännskador och allmänt “skönhetselixir.” Människor förde aloeplanta på fartyg och karavaner som en ambulansplanta, redo att plåstra om sår eller brännskador. På så sätt spreds en annars geografiskt begränsad växtart till hela världen. I dag växer aloe vera i krukor på fönsterbrädor i de mest skilda klimatzoner. Man skulle åter kunna fråga sig: var det vi som spred aloe för vår nytta, eller var det aloe som hittade ett effektivt sätt att sprida sin avkomma på genom att bli en “läkeplanta” som människor inte kunde vara utan?

Hunden – vargens samarbetspartner
Liknande idéer uppkommer ännu starkare med husdjuren. Ta hunden, vår trogne följeslagare sedan minst 15 000 år, troligen ännu längre. Den klassiska storyn är att människan tämjde vargen. Men nyare forskning tyder på att det kan ha varit vargen, eller de mer sällskapliga vargarna, som närmade sig människor för matrester och skydd. Dessa mer tama vargindivider fick successivt lättare att överleva nära människoläger, tills deras avkommor gradvis utvecklade gener för ett mer “hundlikt” beteende, ett vänligare sätt gentemot människor. De lärde sig att åstadkomma de där “valpögonen” som lockar fram vår skyddsinstinkt. Man kan se det som en gemensam domesticeringsprocess: hunden fick mat och skydd, människan fick hjälp i jakt, vakthållning och sällskap. Man kan fråga sig, i en lätt humoristisk men samtidigt tänkvärd mening, vem som egentligen drog mest nytta av vem? Hunden bredde ut sig på praktiskt taget alla kontinenter, i miljöer som vargen aldrig skulle klara på egen hand.

Boskap – korna som ändrade våra gener
Från växter och husdjur kan vi fortsätta till boskap som kor. Kor är ett av de mest talrika större däggdjuren på jorden i dag. De lever i enorma antal för att människan valt att föda upp dem för mjölk, kött och draghjälp. Men samma boskap har också format människan. Många folkgrupper fick tillgång till mjölkprodukter och utvecklade genvarianter för att kunna bryta ned laktos i vuxen ålder. Man talar om laktostolerans, vilket inte är det ursprungliga läget för människan, men en anpassning som gynnade befolkningar som förlitade sig på mjölk som näringskälla. Här ser man hur det inte bara är så att människan utvinner resurser ur kon, utan kon har också förändrat människans genetik och kultur. I stället för att säga att vi “äger” kor, skulle man kunna säga att vi och korna ingått ett slags pakt. De får sitt fortbestånd, vi får näring.

Bin och vår matförsörjning
Ett annat exempel som ofta lyfts fram är bin. Vi säger gärna att vi “skördar” binas honung eller “håller” bin i kupor. Men binas förmåga att pollinera våra grödor är en nyckel till vårt moderna jordbruk. Kanske är det lika mycket bina som “domesticerat” oss: för att säkra vår matförsörjning anstränger vi oss enormt för att skydda bibeståndet (om vi nu är kloka nog att inse deras värde). Vi bygger kupor, matar dem med sockervatten vid behov, flyttar dem till nya blommor. Det finns en djup sanning i att utan bin skulle många av våra grödor inte ge samma skörd, vilket äventyrar människans matförsörjning i grunden.

Symbios i stort och smått
Allt detta pekar på en mer ömsesidig, symbiotisk eller mutualistisk tolkning av människans “dominans.” Den gamla bilden, där människan är en enväldig härskare som böjer naturen efter sin vilja, står inte helt pall för modern ekologisk kunskap. I stället lever vi i en värld av beroenden, där andra arter har “krokat fast” i våra samhällen och på så sätt lyckats expandera sin utbredning och befolkning. Ta också våra tamgrödor: potatis, majs, ris. De har nått global spridning tack vare människans odling. Samma sak med mjölksyrabakterier som vi använder i yoghurt, ost, surkål och surdegsbröd – dessa mikroorganismer kan bara frodas för att vi kontinuerligt för kulturerna vidare, matar dem med mjölk eller deg. Det är en slags domesticering av bakterier, men också en domesticering av oss själva, där vår mathållning anpassas för att gynna dem.

Planetens återkoppling – klimat och ekosystem
Frågan “Är det verkligen vi som styr världen?” får ett än djupare eko när man tittar på det globala ekosystemet och klimatkrisen. Vi människor påverkar visserligen planeten kraftigt genom koldioxidutsläpp och artutrotning, men vi är inte oberörbara. Världens framtid är inte nödvändigtvis tryggad av vårt förmenta “härskarskap.” När skogar försvinner, pollinerande insekter dör ut, havens temperatur stiger och mikrober i jorden rubbas, leder det till ett nät av återkopplingar som kan drabba våra egna grundvalar för mat och överlevnad. Vi kanske har tekniken att påverka jordens yta, men saknar i viss mån förmågan att hantera konsekvenserna när de kommer i stor skala. Här uppträder den tanken att vi inte är herre, utan en länk i kedjan.

Mikrobiomet – livet i oss
Man kan även vända blicken inåt mot kroppen. Människans mikrobiom, både i tarmen och på huden, är livsnödvändigt för att vi ska kunna smälta maten, producera vitaminer och reglera immunsystemet. I tarmen lever bakterier som i sin existens påverkar våra signalämnen i hjärnan, vårt stämningsläge och vår hunger. De kan också forma hur vi lagrar fett. Åter kan man fråga: är det vi som “har” ett mikrobiom, eller är det mikrobiomet som använder oss för att finnas, fortleva och sprida sig? Givetvis är det en ömsesidighet, men det rymmer en djup insikt om att vår egna kropp inte helt är vår, utan samlar miljoner mikroorganismer vars samverkan vi är beroende av.

Tvåvägsdomesticeringens insikt
Att betrakta domesticering som en tvåvägsprocess är alltså en mental omvälvning. I klassisk teori menar man att människan är subjekten, djuren och växterna är objekten för vår vilja. Men i en ekologi där tidsspannet är tusentals eller tiotusentals år, kan man se att vargar som valde att närma sig människan vann en genetisk jackpott och spreds över hela jorden som hundar. Vete, som var en oansenlig gräsart, blev en av planetens mest odlade grödor. Aloe vera, en marginell ökenväxt, trivs numera på fönsterbrädor i våra hem. Man ser att “dominansen” och “styrningen” är långt mer komplex, och ibland är det just vi människor som ändrat vår livsstil radikalt för att främja vissa arters framgång, helt omedvetet i många fall.

Självbild, ansvar och framtid
Vad betyder detta för vår självsyn? Vi har i århundraden, åtminstone sedan den industriella revolutionen, präglats av föreställningen att människan står över naturen och kan forma den hur vi vill. Men man kan argumentera att vete är en av världens mest framgångsrika arter tack vare oss, att hunden i praktiken “hjärntvättat” oss att älska dem genom att utveckla de sötaste valpögonen, och att boskapsdjur fyllde hela landskap eftersom vi också behövde deras mjölk och kött. Hur mycket av vår mänskliga utveckling, från nomadism till att bli bofasta, var egentligen “vårt” initiativ och hur mycket var en del av en större co-evolution med dessa arter?

För den som ser på världen som en antropocentrisk plats – där människan är medelpunkten – kan detta vara omstörtande. Men den nya helhetssynen inbjuder till ödmjukhet: när vi i historieböcker läser om “stora hjältar” som domesticerade djur, borde vi kanske i lika grad skriva hur dessa djur “domesticerade” oss, genom att göra oss beroende av deras existens. Såvitt vi vet har ingen annan art domesticerat så många andra arter som människan, men i alla dessa historier är domesticeringen inte ett enväldigt projekt. Det är ett slags gemensam dans, där människa och växt/djur formar varandras liv i djupare lager.

Bortom hudens gräns – mot ett större ekosystem
I en bok som huvudsakligen handlar om huden och endocannabinoidsystemet, är det kanske anmärkningsvärt att ge detta utrymme åt frågan om vem som styr världen. Men allt hänger ihop: vår hud, i egenskap av en del av vår kropp, är stadd under samma ekosystemiska beroenden. Vi lever kanske i en civilisation där kläder, hus, jordbruk och teknik döljer att vår hud en gång utvecklades för en helt annan tillvaro – en tillvaro av naturligt ljus, rörlighet, direkt närhet till djur och växter. I dag kan hudproblem ibland delvis förklaras av vår nya livsstil, men också av att vi är en del i nätverk av mikroorganismer och “tämjda” djur som formar kost och miljö.

Kanske den djupaste lärdomen i detta kapitel är att när vi förstår hur natur och kultur skapar varandra, och hur arter samutvecklas, kan vi lämna en del av den självbild som ofta är onyanserad och arrogansfylld. Människan är inte enbart en envåldshärskare. Vi är inbäddade i livets väv. Vetet som vi tror att vi styr har i själva verket fått enorm global spridning tack vare att vi började odla det. Hunden fick en plats i våra hem genom att erbjuda oss nyttor men också genom att anpassa sitt beteende för att beveka våra känslor. Korna fick oss att dricka deras mjölk, och våra egna gener förändrades i processen. Bin har fått oss att bygga kupor och gårdar med blommande fält för deras skull. Ser man allt ur den synvinkeln får man en mer holistisk bild av jordens ekosystem, där makt och beroende existerar som ett sammanflätat fenomen.

Styr vi eller samarbetar vi?
För att sammanfatta handlar denna text om att spräcka den glättade föreställningen av människan som entydig härskare. Den ställer i stället frågan: Kan man betrakta arterna som i hög grad “använder” oss, lika mycket som vi “använder” dem? Historiens exempel visar att många arter fått osannolikt stor spridning just för att de råkade ha en särskild egenskap som människan gynnade. När vetet anpassade sig till att klara odling i olika klimat, när hunden anpassade sig till oss, när mjölksyrabakterier anpassade sig till surdegs- eller ostkulturer – då pågick en växelverkan. Människan fick mat, hjälp eller hudvårdsnytta, och växten/djuret/mikroben fick en ny ekologisk nisch och global framgång.

Ett steg vidare är att fundera över vart detta leder i vår framtid. Kan det vara så att en ny teknologisk era skapar andra “partnerskap” med genetiskt modifierade organismer, artificiell intelligens eller robotik som i sin tur formar människans vardag? Fastnar vi i ännu fler beroenden, där vi i slutändan inte längre vet vem som styr vem? Redan nu har digitala tjänster “tämjt” hur vi umgås, äter och sover, ganska analogt till hur vetet och hunden band oss till jordbruket och tamdjuren för tusentals år sedan. Kanske är en djup insikt att vi aldrig helt ensamma dikterar villkor, utan ständigt ingår i komplexa relationer med andra levande eller tekniska system.

Men åter till själva grundfrågan: “Är det verkligen vi människor som styr världen?” Svaret måste bli ett nej, i meningen att kontroll är ett mycket mer komplext begrepp i biosfären. Vi har ett stort inflytande, men i ett nät av samband, och många gånger har andra arter dragit nytta av vårt “herravälde” och format oss lika mycket som vi format dem. Som avslutande tanke: Denna insikt är inte menad att minska människans ansvar. Tvärtom. Om vi är en art som nu, genom teknik och stora befolkningar, kan påverka planetens klimat, då har vi inte råd att tro att vi är fullkomligt isolerade från följderna. Vi kan inte säga att “vi” styr utan att inse att naturens återkoppling kan bli förödande för vår egen art om vi inte balanserar våra handlingar. Samtidigt förblir det fascinerande hur små mikrober, eller ett litet frö som vete, i ett evolutionärt perspektiv “tämjt” oss och fått oss att ändra hela vårt livsmönster.

I eftertanke inser man att detta kapitel för oss bortom enbart hudens domäner och in i en större biologisk, ekologisk och filosofisk diskussion. Men just i en bok om hud och endocannabinoidsystem vill jag ändå sätta denna existentiella scen. Huden är inte bara vårt passiva skal; den är en del av en organism som i sin tur är en liten länk i ett enormt ekosystem. Vårt sätt att leva, de arter vi umgås med – djur som växter – och de mikroorganismer som koloniserar vår kropp, allt detta hänger samman. Man kan välja att betrakta människan som “högst” i hierarkin, men i själva verket är vi inbäddade i en väv av liv. Och i den väven är det sällan tydligt vem som “styr” och vem som “följer.”

I en tid då många oroar sig för att vi, med klimatförändringar, utarmning av biologisk mångfald och föroreningar, kan förstöra vår livsmiljö, blir denna ödmjukhet än mer angelägen. Kanske måste vi inse att vi inte bara kan “köra vår agenda” utan att riskera att stjälpa de relationer som upprätthåller livet. Det gäller i allt från storpolitik kring odling och transport till personliga val som vilka hundraser vi avlar, hur vi odlar vår mat och om vi tillåter bin att överleva. I dag finns det de som påpekar att vi aldrig tidigare ens varit nära att förstå hur sårbart och sammanvävt det hela är. Och samtidigt: aldrig förr har vi haft så mycket kunskap att verkligen se detta nät.

Jag hoppas att detta kapitel, som alltså ställer frågan “Är det verkligen vi människor som styr världen?”, kan bidra till en reflexion om att naturen är mer av en dialog än en monolog från oss. Och att, kanske, framtidens mest framgångsrika och hållbara samhällen blir de som ser sin plats i ekosystemet snarare än ovanför det. När man väl får upp ögonen för hur arter som vete, hundar, katter, aloe vera och mjölksyrabakterier har “tillskansat” sig global spridning tack vare våra val, då kan man nästan inte skaka av sig tanken att världen är full av osynliga kontrakt där vi ingått partnerskap med andra livsformer.

Vad gäller hudens framtid, om man knyter an till de tidigare kapitlen, är det möjligt att många av våra kommande medicinska genombrott – inklusive nya terapier för hudsjukdomar – bygger på att justera dessa symbioser i stället för att fortsätta en kamp mot naturen. Man ser tendenser att i hudvård satsa på probiotiska bakterier, mildare rengöring, samspel med hudens endocannabinoidsystem och så vidare. Allt detta är tecken på att vi inte längre tror att “vi styr huden” med starka kemikalier, utan att vi söker en mer ömsesidig dialog. Och om vår relation till hudens mikrober kan vara en metafor för hela vår relation till jordens ekosystem, då förstår man att mjuka, samspelta lösningar är framtiden, snarare än hård dominans.

Att avsluta detta kapitel med en tvärsäker slutsats är inte heller möjligt. Frågan vem som verkligen styr världen är förmodligen felställd. Det handlar kanske mindre om “vem som har makten” och mer om hur alla aktörer – människa, djur, växt, mikrob – deltar i ett omfattande ekosystem som ständigt förhandlar. Människan är en mäktig art, men hon kan inte existera i vakuum. Jorden har genom sin långa historia sett dominanta arter komma och gå; dinosaurierna hade sin storhetstid, men den tog slut. Vårt öde är inte skrivet i sten. Om något är budskapet: ju mer vi lär oss om samspelet, desto större blir vårt ansvar att samarbeta med naturen, snarare än att försöka bestämma enväldigt.

När man ser på husdjuren därhemma, på brödet på köksbordet, på aloekrukan i fönstret eller honungsburken i skafferiet, kan man kanske le åt tanken: dessa arter – och tusentals andra – har “tämjt” oss lika mycket som vi “tämjt” dem. Kanske är det i insikten om vårt gemensamma beroende som människan kan hitta en balanserad framtid, en framtid där vi slutar tro att vi är ensamma herrar i en död värld och i stället tar plats som en art i ett nätverk av liv. Då blir också synen på vår hud, våra kroppar och vår omvärld en del av samma helhet, snarare än att vi står utanför och kontrollerar allt.

Källa

Allure Magazine. (2020, 15 maj). Coming clean: The history of the clean‑beauty revolution. https://www.allure.com/

Ancient Origins. (2021, 14 juli). Rice‑water secrets: How geishas used fermented rinse for luminous skin. https://www.ancient‑origins.net/

Aster Skincare. (2022, 10 mars). Middle‑Eastern beauty secrets: Rose‑vatten, saffran och oljor. https://asterskincare.com/

Bouillon, B. J., & colleagues. (2020). Sunscreen: A brief walk through history. Journal of Clinical & Aesthetic Dermatology, 13(6), 33–43.

Corporate.elizabetharden.com. (2024). About Elizabeth Arden: From Red Door salon (1910) to global brand.

Dr Adam Mamelak. (2019, 28 november). Cosmeceuticals – the space between cosmetic and drug. https://dradammamelak.com/

Flowerdale Valley. (2021, 18 oktober). The sweet secrets of beeswax in traditional skincare & medicine. https://flowerdalevalley.com.au/

Indian Journal of Traditional Knowledge. (2020). Herbal cosmetics in ancient India: Ghee, örter och oljor. 19(3), 463–471.

Isotretinoin discovery, 1970‑talet. (2021). From the annals of NIH history. NIH Catalyst, 29(2), 18–19.

MindBodyGreen. (2022, 7 april). Pearl‑powder: History and skin benefits in East‑Asian remedies. https://www.mindbodygreen.com/

Molly Brown House Museum. (2023, 22 februari). Beauty is in the eye of the beholder: How Victorians used poisons. https://mollybrown.org/

Reddit. (2024, 24 april). Coco Chanel popularised the suntan: 1920‑talets trend [Diskussionstråd]. https://www.reddit.com/

Shiseido Company. (2024). History – 5‑minute story of Shiseido (grundat 1872). https://corp.shiseido.com/

Sudocrem Skin Care Blog. (2021, 3 juni). Cleopatra’s donkey‑milk baths: Nature’s first AHA peel. https://skin.sudocrem.com/

Vaseline®. (2022). 150 years of Vaseline history (patent 1872 – petroleum‑geléns genomslag). https://www.vaseline.com/

Wikipedia contributors. (2024, november 30). Strigil. Wikipedia, the free encyclopedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Strigil

Wikipedia contributors. (2025, januari 12). Venetian ceruse. Wikipedia, the free encyclopedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Venetian_ceruse