Hyaluronsyra – hudens egen fuktmagnet och byggnadsställning

Hyaluronsyra, även kallad hyaluronan, är en rak och ogrenad polysackarid som byggs upp av upprepade disackaridenheter av D-glukuronsyra och N-acetyl-D-glukosamin sammanlänkade med β-1,4- och β-1,3-glykosidbindningar. Denna enkla kemiska struktur är identisk hos människor och många bakterier. Hyaluronsyra tillhör familjen glykosaminoglykaner (GAG), men skiljer sig från andra GAG genom att sakna sulfatering och inte vara kovalent bunden till någon proteinkärna. I stället kan den binda till proteoglykaner (t.ex. aggrekan, versikan) och bilda stora aggregat som fyller ut extracellulärmatrix som en amorf gelé.

En av hyaluronsyrans mest utmärkande egenskaper är dess starka hydrofilicitet – förmågan att attrahera och binda stora mängder vatten. Dess anjoniska struktur (varje disackarid innehåller en karboxylgrupp) ger hög osmotisk aktivitet, vilket gör att hyaluronsyra sväller och kraftigt ökar i volym i en vattenmiljö. Molekylen fungerar alltså som en naturlig fuktmagnet; den kan binda vatten motsvarande många gånger sin egen vikt, vilket bidrar till hudens återfuktning och turgor. Den långa polymerkedjan ger dessutom viskoelastiska egenskaper – hyaluronsyra bildar trögflytande lösningar och gelstrukturer.

Molekylvikten hos hyaluronsyra varierar stort i kroppen (från hundratusentals upp till miljontals dalton). I huden ligger hyaluronan i storleksordningen några hundra till några tusen kDa, alltså relativt hög molekylvikt. Hyaluronsyra är rikligt förekommande i huden – man uppskattar att över hälften av kroppens totala hyaluronan finns i hudvävnader. Koncentrationen är högre i dermis än i epidermis. Dessa fakta illustrerar hyaluronsyrans centrala roll som volym- och fuktgivande komponent i hudens extracellulära matrix.

Syntes och nedbrytning i kroppen
Hyaluronsyra syntetiseras av enzymer som kallas hyaluronansyntaser (HAS1, HAS2 och HAS3), vilka sitter i cellens plasmamembran och extruderar hyaluronsyrakedjorna direkt ut i det extracellulära rummet. I huden sker produktionen främst i dermala fibroblaster och i epidermala keratinocyter. Dermala fibroblaster uttrycker framför allt HAS2, medan keratinocyter använder både HAS2 och HAS3. Dessa tre HAS-varianter skiljer sig åt i vilken storlek på hyaluronsyra de producerar: HAS1 och HAS2 syntetiserar främst högmolekylär hyaluronsyra (HMW-HA), medan HAS3 framför allt bildar hyaluronsyra med lägre molekylvikt (LMW-HA).

Syntesen är en aktiv och snabb process – ungefär en tredjedel av kroppens hyaluronsyrapool omsätts varje dag. I huden är halveringstiden endast omkring 12–24 timmar, vilket innebär att det ständigt krävs nybildning för att upprätthålla nivån. Parallellt med syntesen sker en kontinuerlig nedbrytning av hyaluronsyra genom enzymer som kallas hyaluronidaser (hyal1–hyal4, PH20 och HYALP). Dessa klyver de långa hyaluronankedjorna till mindre fragment, som därefter kan brytas ner ytterligare av andra enzymer. Dessutom kan reaktiva syreradikaler (ROS), som bildas vid oxidation i vävnaden, fragmentera hyaluronsyra. Biologiskt avlägsnas hyaluronanfragment från vävnader via lymf- och blodcirkulationen och bryts ned i levern.

Hyaluronsyra i dermis och epidermis – struktur, fukt och sårläkning
I huden återfinns hyaluronsyra både i dermis och epidermis, om än i olika mängder och lokalisering. I överhuden är hyaluronan främst belägen i stratum spinosum, med lägre halter i basalcellslagret och praktiskt taget ingen i stratum corneum. I läderhuden finns hyaluronsyra i hela extracellulärrummet, men koncentrationen är högst i papillära dermis (det övre dermalagret) jämfört med djupare retikulär dermis.

Hyaluronsyran bildar i dermis ett komplext nätverk som omger kollagen- och elastinfibrer och fyller ut utrymmet mellan cellerna. Genom sin förmåga att binda vatten och bilda geléartade matrixstrukturer bidrar hyaluronsyra i hög grad till hudens fuktbalans och struktur. I ung hud, med riklig hyaluronsyra, hålls huden elastisk, spänstig och återfuktad. Högmolekylär hyaluronsyra ger även en smörjande gel mellan fibrerna och motståndskraft mot kompression.

Förutom sina fysikaliska effekter agerar hyaluronsyra som en biologisk signalmolekyl. Celler har receptorer (t.ex. CD44 och RHAMM) som känner igen hyaluronan och kan initiera signalvägar som påverkar cellmigration, proliferation och genuttryck. Under sårläkning fungerar hyaluronsyran som ett provisoriskt matrix som underlättar cellmigration och frisättning av tillväxtfaktorer. Högmolekylär hyaluronan är ofta antiinflammatorisk, medan nedbrutna fragment av låg molekylvikt kan fungera som "damage signals" och trigga immunsystemet.

Förändringar med ålder, UV‑strålning och livsstilsfaktorer
Hyaluronsyrahalten i huden minskar markant med åldrandet. Redan i 25-årsåldern påbörjas en förlust av hyaluronan, och hos äldre personer kan huden ha förlorat en stor del av sitt ursprungliga hyaluronaninnehåll. Denna nedgång drabbar särskilt epidermis, vilket leder till torrhet och minskad elasticitet. I dermis bidrar bristen på hyaluronsyra till rynkor och slappare hud.

Även yttre faktorer påverkar hyaluronsyran. Särskilt UV-strålning (sol) ökar oxidativ stress och stimulerar enzymer som bryter ned hyaluronan. Kronisk solskada leder alltså till en nettoförlust av hyaluronsyra i både överhuden och läderhuden, vilket bidrar till fotoåldrande. Andra faktorer som luftföroreningar, cigarettrök och obalanserad kost kan påskynda denna process genom att öka mängden fria radikaler i huden.

Topikal och intern användning – vetenskaplig evidens
Topikal applicering (krämer, serum): Högmolekylär hyaluronsyra kan främst lägga sig som en fuktighetsbevarande film på hudytan och förbättra hudens ytliga fuktnivå. Lågmolekylär hyaluronsyra, däremot, kan delvis penetrera stratum corneum och verka i de övre epidermala skikten. Kliniska studier visar att topikal hyaluronsyra kan minska fina torrhetslinjer, öka hudens fukthalt och förbättra barriärfunktionen. Effekten är dock huvudsakligen avgränsad till de yttre skikten i huden.

Systemisk tillförsel (orala tillskott och injektioner):

• Orala tillskott: Intag av hyaluronsyra via munnen har i vissa studier visat sig öka hudens återfuktning och minska rynkdjupet hos personer med torr eller åldrad hud. Mekanismen tros vara att en del av hyaluronanfragmenten absorberas i blodet och stimulerar hudens egen hyaluronsyrametabolism. Effekterna är dock måttliga och varierar mellan individer och produkter.
• Injektioner: Hyaluronsyrafillers inom estetisk dermatologi ger omedelbar utfyllnad av rynkor och kan dessutom stimulera viss nybildning av kollagen i dermis. Detta är ett medicinskt ingrepp med potentiella risker, men rätt utfört ger det tydliga förbättringar av hudvolym och struktur.

Interaktion med hudens mikrobiom och endocannabinoidsystem
Hyaluronsyra och mikrobiomet: Studier antyder att topikal hyaluronsyra kan främja en gynnsam hudflora genom att förbättra hudens barriär och fuktnivå, vilket kan ge en miljö som gynnar hudvänliga mikrober framför skadliga sådana.

Hyaluronsyra och endocannabinoidsystemet (ECS): Viss forskning indikerar att aktivering av hudens cannabinoidreceptorer kan öka bildningen av hyaluronsyra i bindvävsceller, vilket förbättrar vävnadens fukt och flexibilitet. Även om detta område är ungt och mer forskning krävs, pekar det på att hyaluronsyra och ECS kan samverka i hudens homeostas.

Kritisk granskning av hyaluronsyraprodukter på marknaden

• Topikala hudvårdsprodukter: Ger främst ytliga fukteffekter och mild utjämning av fina linjer. Lågmolekylär hyaluronsyra tränger något djupare än högmolekylär, men det finns en biologisk gräns för hur djupt den når. Effekterna kan vara goda men är temporära.
• Orala tillskott: Kan ge viss förbättring i fuktbalans och elasticitet, särskilt hos personer med torr hud. Effekterna är måttliga och är beroende av produktkvalitet.
• Injektioner: Hyaluronsyrafillers fyller effektivt ut djupare rynkor och kan på sikt stimulera kollagensyntes i dermis. Kräver dock medicinsk expertis och har en begränsad hållbarhet.

Hyaluronsyra är alltså ingen mirakelkur som helt upphäver hudens åldrande, men dess unika egenskaper – att binda stora mängder vatten och stötta hudens volym och funktion – gör den till en nyckelmolekyl inom både hudvård och estetisk medicin. Ett flertal vetenskapliga studier stöder dess positiva effekter när den används korrekt, vare sig utvärtes, oralt eller injicerbart.

Avslutande reflektion
Hyaluronsyra har därmed en ovärderlig funktion i huden, tack vare sin förmåga att attrahera och hålla kvar vatten, stärka extracellulärmatrix och reglera cellulära processer. Ålder och yttre påfrestningar minskar gradvis dessa depåer, vilket visar sig som torr och åldrad hud. Både forskare och hudvårdsaktörer fokuserar därför på hur man bäst kan ersätta eller stimulera nybildningen av denna fascinerande molekyl.

Dess interaktion med bland annat mikrobiomet och endocannabinoidsystemet visar att hyaluronsyran inte bara är en “fuktgivare”, utan också spelar en roll i hudens mer avancerade fysiologiska och immunologiska funktioner. Det är därför ingen överdrift att kalla hyaluronsyra för en hörnsten i modern hudforskning och hudvård.

Källor

Agre, P. (2003, 8 december). Nobel Prize Lecture: Aquaporins – water channels in biological membranes.Nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/prizes/chemistry/2003/agre/lecture

Heldin, P., & Lindahl, U. (2016). Regulation of hyaluronan synthases in skin. Cellular and Molecular Life Sciences, 73(15), 2557‑2572. https://doi.org/10.1007/s00018‑016‑2207‑3

Hylauronan – structure, function and applications. (2006). In R. Stern & M. J. Jedrzejas (Eds.), Hyaluronan: The Local Solution (pp. 1‑34). Wiley‑VCH.

Kawada, C., Kamiya, T., & Yamato, M. (2014). Effects of ingesting an oral hyaluronan solution on skin moisture: A double‑blind, placebo‑controlled clinical study. Nutrition Journal, 13, 70. https://doi.org/10.1186/1475‑2891‑13‑70

Malfait, A. M., Ta‑Phuong, T., & Patel, P. (2022). Phytocannabinoids stimulate rejuvenation and HA‑rich wound healing in dermal fibroblasts. Frontiers in Pharmacology, 13, 1003120. https://doi.org/10.3389/fphar.2022.1003120

Papakonstantinou, E., Roth, M., & Karakiulakis, G. (2012). Hyaluronic acid: A key molecule in skin aging. Dermato‑Endocrinology, 4(3), 253‑258. https://doi.org/10.4161/derm.21923

Pavicic, T., Gauglitz, G. G., Lersch, P., Schwach‑Abdellaoui, K., & Kerschke, L. (2011). Efficacy of low‑molecular‑weight hyaluronic acid in hydrating skin: A randomized, double‑blind study. Journal of Drugs in Dermatology, 10(9), 990‑1000. PMID: 21980746

Schuller‑Petrović, S., Pavelic, S., & Kocka, F. (2023). Ultraviolet A‑induced hyaluronidase up‑regulation in human skin in vivo. Journal of Photochemistry and Photobiology B: Biology, 236, 112609. https://doi.org/10.1016/j.jphotobiol.2022.112609

Stern, R., & Jedrzejas, M. J. (2006). Hyaluronidases in skin physiology and pathology. Molecular Biology Reports, 33(1), 31‑37. https://doi.org/10.1007/s11033‑006‑9000‑y